Ta ingen skit som Grynet säger.
Jag känner mig ny. Den gamla negativa personen jag en gång var är som bortblåst. Nu får vi inte glömma osäker och inåtvänd. Jag har hittat ro bland all skit i livet. Accepterat läget och gör nu det bästa utav det hela. Detta är mitt liv, och jag styr ur jag tar mig genom det hela.
Jag är absolut inte samma person som jag var för 6 månader sedan. Något har vänt. Vet inte om det beror på nya vänner eller att jag själv växt så otroligt mycket. Tror det är lite av varje. Att säga ifrån var jag förut livrädd för, det fick jag absolut inte göra. För då skulle folk tycka illa om mig. För det är hemskt att säga ifrån för då är man en så kallad outsider. Många beskriver sig gärna som frispråkiga, men det vet vi ju alla att det är ren bullshit. Du vill vara frispråkig, du är frispråkig på internet. Face to face action är ju nästan ovanligt nu för tiden. Jag beundrar folk som kan stå för vad de tror på och säga precis vad de tycker och tänker, in real life som vi ungdomar säger. Men att vara frispråkig har ju egentligen ingenting med mina säga-nej-problem.
Argumentera. Det tyckte jag heller inte om förut. Folk bara körde över mig. Men here I am, nu jävlar. Ta ingen skit som Grynet säger. Jag fick helt enkelt inte tycka som jag ville. Det var att hålla med personen som försökte få fram någon poäng som jag egentligen aldrig såg.
Jag har kommit ur mitt skal. Det där jävla skalet som kostat en ett par år dränkta i glass, choklad, tårar & skolk.
Mina vänner är underbara.
Det finns dock personer som ska ha en extra stor kram. Ni vet vilka ni är.
xoxo
Blodsband och tomma hälsningar
Något jag aldrig riktigt förstått är hur folk kan stå så nära sin Pappa eller Bror. Vad konstigt, tänker jag. Kollar på Idol, någons föräldrar sitter i publiken och hejar på. Pappan kommer i bild. Jaha, det var väl trevligt. Min egna Pappa skulle inte sitta där. Inte min bror heller. För det känns som om jag inte räknas in. Är jag inte värd det? Jo, klart jag är värt det. Men de skulle inte dyka upp ändå. För det är så de är. Om ungefär 1 månad så börjar rättegången mot min bror. Här har ni min vardagsmat. Rättegång hit, rättegång dit. Knark hit, knark dit. ”Amen Lotta, jag försöker förklara för dig, men du är för liten för att förstå….” Jag förstår glasklart hur fucked up vår familj är. Det finns folk som har det hundra gånger värre, men detta är min verklighet.
Ni kväver mig. Jag klarar inte av att höra på all skit som kommer ur er. Om hur dåligt allt är. Hur misslyckade vi är. ”Det kommer bli bättre snart.” Bullshit. Har hört det i flera år. Det blir inte bättre, bara sämre. Ibland händer det att jag och min bror får skjuts av pappa samtidigt. Då säger vi inte ens Hej. Varför vet jag inte.
Du sa till mig att jag borde förbereda mig för att bror kommer gå i graven snart.
Det sa du när jag var 15 år. Utanför skolan 08:10 på morgon.
Jag var ett barn, jag är ett barn. Låt mig vara barn.
I all dimma så oroar jag mig ständigt över morgondagen.
Kommer du finnas kvar imorgon?
Du har ju sagt att du vill dö till mig flera gånger.
Stanna för min skull.
Hur många chanser förtjänar en person?
Ja, hur många chanser förtjänar en person efter att ha såret en gång på och på gång? Det är väl upp till personerna det berör? Eller är det bara så att andra måste lägga näsan i blöt så fort de kan? Jag förstår inte. En nära vän till mig har haft en alkoholist som pojkvän i flera år, han har försökte att bli nykter och han var nykter ett bra tag. Sen förföll förhållandet och han fick ett återfall. Det är en lång kamp till att bli nykter efter att ha varit alkoholist, för det är en sjukdom. Det är svårt för båda parterna. Det har nu gått några månader och de funderar på att ge allt en andra, tredje, fjärde, jag har inte direkt hållt räkningen till hur många chanser de har gett det.
Men då lägger folk näsan i blöt och verkligen försöker hjärntvätta personen till att inte försöka en gång till. Och om de ska försöka så måste han vara nykter i xx antal månader SJÄLV. Han har själv sagt till min vän att han vill klara av detta tillsammans med henne ännu en gång, för han vill skärpa sig. Men för andra verkar det helt omöjligt. Hotar med att inte få se sitt barnbarn och beter sig så barnsligt. Det är inte våran buisness, sluta lägga er i. Fick just ett samtal om vad jag tyckte, varför jag tycker som jag gör osv. Jag har varit mitt i denna smet länge nu, jag har sett det goda och det onda i det hela. Jag säger att det är värt att ge personer en extra chans. Ordspråket en andra chans men inte en trejde fungerar inte i verkligheten. Beroende på situation och människa delas chanserna ut.
Bara för att man är alkoholist så betyder det inte att man är en sämre människa än någon annan heller.
Men ni vegetarianer äter väl kyckling?
Nej, jag är inte vegetarian. Igår var det friluftsdag och Linn som är vegetarian pratade om att det inte brukar finnas någon vegetarisk mat på friluftsdagarna för mattanterna inte tänker på det. Skämtade lite och sa ‘Och då fick du sitta och äta brö’ va? ‘. Det var just det hon fick under många friluftsdagar. Men vad fan, vi går på gymnasiet, tänkte jag. Måste ju finnas vegetariskt mat, men det fanns det inte. Det serverades kycklingssallad. Och bröd. Så Linn fick sitta än en gång och äta bröd efter en hård friluftsdag.
Är detta rätt? Ska vegetarianer inte få någon mat bara för att en människa eller två inte kan tänka längre än kött, fisk och fågel? Riktigt dåligt enligt mig.
Plastpåsekåta svenskar
För några dagar sedan var jag på stan och handlade lite krimskrams. En sån där hipp ear cuff som är ungefär 1 cm stor och ett nagellack från Depend. Småsaker. När jag stod i kassan på Glitter och såg hur hon tog en plastpåse till något så litet. Men jag sa inte, ‘Nej, jag vill inte ha en påse.’ Varför tog jag påse för? Jag hade min enorma axelväska med mig men jag skulle ändå dra på min jädrans ear cuff in plastpåse. Historien upprepar sig på Lindex när jag köper mitt mycket välbehövda nagellack. Måste man egentligen säga nej till en plastpåse? Är man en god människa då? Borde det inte vara så att små saker inte borde få ett eget litet bo i en plastpåse för en timme eller två.
Jag tror det hela grundar sig i att när man har en plastpåse i handen så sänder det ett budskap. ‘Hej, titta på mig!!! Jag har just handlat, jag har pengar. Nananananana’. Man vill visa upp sig och sina plastpåsar. Sina välbehövda inköp. För en ear cuff och ett nagellack kan jag inte överleva utan.
Men så idag, när jag köpte ännu en jädrans ear cuff så fick jag ingen påse. Jag fick ingen påse. Jag vill ha min jädrans påse, hallå. Ur&Penn gav mig ingen påse. Fick en liten brevliknande papperspåse. Pytteliten. Ingen plastpåse. I mitt huvud just den sekunden rusade det flera tankar,
‘Är detta en bra affär för att de snålar på plastpåsar?’ ‘Hade de slut på plastpåsarna eller?’ ‘Miljövänligt och bra.’
Ett av alla i- och ulandsproblem.
26
Tittade just ut genom fönstret, Mamma är på väg upp. Men hon stannade upp för att prata med vaktmästaren, mästaren i att vara seg. Det har gått ungefär ett år sedan jag flyttade hit ovanför IP, jag kallar det IP men det riktiga namnet är Norrportena Arena, tillbaka till saken. När vi flyttade hit, fanns det ingen dörr till min dörr. Jag var helt exposed. I 8 månader.
‘Det finns ingen dörr till ditt rum, snickare kommer förbi senare för att mäta dörröppningen.’
Tror ni det kom någon snickare? Ja, det gjorde det faktiskt. Men någon dörr såg jag inte till ändå. Förrän 1-2 månader sedan, för då får vi reda på att dörren till mitt rum har under dessa 8 månader som jag varit dörrlös stått i källaren, den har stått i källaren. Skämtar du med mig? I KÄLLAREN?!?! Kan ni ens ana hur arg jag var när jag fick veta det? Det fanns ju ingen dörr, hallå. Eller orkade du inte ens kolla?
Do your fucking job.
Hela taket är förresten vattenskadat och det rinner in i lägenheten via en skrubb. Bara så ni vet.
Egen preset till Lightroom
Idag gjorde jag min alldeles egna preset i Lightroom. Mest för att jag gjorde samma redigera på ett flertal bilder, så då tänkte jag:
– What the hell? Om andra kan så kan jag!
Preseten är i lite vintage, rosa och fin.
Exempel med preseten:
Det är måndag och himmelen spyr på mig
Idag har jag haft två lektioner, två intressanta och lärorika lektioner. Väldigt lärorika. Om ni inte läsa detta med ironi så lämna min blogg, NU!
Det här är inget vanligt måndagshat utan det är verkligen en ointressant dag fylld med helt kassa lektioner. Dagen börjar 08:30 med Arbetsmiljö och säkerhet. Nu kanske ni tänker, ”Amen, gud! Det låter ju intressant.” Nej. Nej!!!! Arbetsmiljö och säkerhet är en kurs som är inne på sina sista dagar. Kursen är utdaterad. Gammal. Vi leker inte längre runt med farliga kemikalier på Medieprogrammet. Vi vet att vi ska sitta rak i ryggen. Vi vet.
09:50 börjar Naturkunskap A, själv har jag alltid älskat Naturkunskap eller NO som vi sa på grundskolans tid. Idag fick vi kolla på rödlöksceller. Kursen sjönk i mina ögon, detta gjorde jag i årskurs 6. Jag kanske är en av få som faktiskt kommer ihåg detta, vilket gör att jag blir irriterad. Jag vill lära mig något nytt, något spännande om naturen. Jorden. Livet!
Och så mitt under våran spännande laboration så börjar det spöregna utanför. Lugna puckar, tänker jag. Hinner ju avta tills jag slutat. Fast nä. Regn och rusk. Jag kom hem iklädd ett par genomblöta skor och i min hand bar jag på mitt nu alldeles trasiga paraply. Som såklart gick sönder mitt i ett övergångsställe. Måste sett roligt ut för någon, det bjuder jag på.
Fan, vad jag hatar Sundsvall, tänkte jag när jag satt foten innanför dörren. Men är det verkligen stadens fel? Det vet jag inte, men någons fel är det i alla fall. Vädret är någons fel.
pixelpoesi.wordpress.com 