Plastpåsekåta svenskar

För några dagar sedan var jag på stan och handlade lite krimskrams. En sån där hipp ear cuff som är ungefär 1 cm stor och ett nagellack från Depend. Småsaker. När jag stod i kassan på Glitter och såg hur hon tog en plastpåse till något så litet. Men jag sa inte, ‘Nej, jag vill inte ha en påse.’ Varför tog jag påse för? Jag hade min enorma axelväska med mig men jag skulle ändå dra på min jädrans ear cuff in plastpåse. Historien upprepar sig på Lindex när jag köper mitt mycket välbehövda nagellack. Måste man egentligen säga nej till en plastpåse? Är man en god människa då? Borde det inte vara så att små saker inte borde få ett eget litet bo i en plastpåse för en timme eller två.

Jag tror det hela grundar sig i att när man har en plastpåse i handen så sänder det ett budskap. ‘Hej, titta på mig!!! Jag har just handlat, jag har pengar. Nananananana’. Man vill visa upp sig och sina plastpåsar. Sina välbehövda inköp. För en ear cuff och ett nagellack kan jag inte överleva utan.

Men så idag, när jag köpte ännu en jädrans ear cuff så fick jag ingen påse. Jag fick ingen påse. Jag vill ha min jädrans påse, hallå. Ur&Penn gav mig ingen påse. Fick en liten brevliknande papperspåse. Pytteliten. Ingen plastpåse. I mitt huvud just den sekunden rusade det flera tankar,

‘Är detta en bra affär för att de snålar på plastpåsar?’ ‘Hade de slut på plastpåsarna eller?’ ‘Miljövänligt och bra.’

Ett av alla i- och ulandsproblem.