Ta ingen skit som Grynet säger.

Jag känner mig ny. Den gamla negativa personen jag en gång var är som bortblåst. Nu får vi inte glömma osäker och inåtvänd. Jag har hittat ro bland all skit i livet.  Accepterat läget och gör nu det bästa utav det hela.  Detta är mitt liv, och jag styr ur jag tar mig genom det hela.

Jag är absolut inte samma person som jag var för 6 månader sedan. Något har vänt. Vet inte om det beror på nya vänner eller att jag själv växt så otroligt mycket. Tror det är lite av varje. Att säga ifrån var jag förut livrädd för, det fick jag absolut inte göra. För då skulle folk tycka illa om mig.  För det är hemskt att säga ifrån för då är man en så kallad outsider. Många beskriver sig gärna som frispråkiga, men det vet vi ju alla att det är ren bullshit. Du vill vara frispråkig, du är frispråkig  på internet. Face to face action är ju nästan ovanligt nu för tiden. Jag beundrar folk som kan stå för vad de tror på och säga precis vad de tycker och tänker, in real life som vi ungdomar säger. Men att vara frispråkig har ju egentligen ingenting med mina säga-nej-problem.

Argumentera. Det tyckte jag heller inte om förut. Folk bara körde över mig. Men here I am, nu jävlar. Ta ingen skit som Grynet säger. Jag fick helt enkelt inte tycka som jag ville. Det var att hålla med personen som försökte få fram någon poäng som jag egentligen aldrig såg.

Jag har kommit ur mitt skal. Det där jävla skalet som kostat en ett par år dränkta i glass, choklad, tårar & skolk.

Mina vänner är underbara.
Det finns dock personer som ska ha en extra stor kram. Ni vet vilka ni är.

xoxo

Blodsband och tomma hälsningar

Något jag aldrig riktigt förstått är hur folk kan stå så nära sin Pappa eller Bror. Vad konstigt, tänker jag. Kollar på Idol, någons föräldrar sitter i publiken och hejar på. Pappan kommer i bild. Jaha, det var väl trevligt. Min egna Pappa skulle inte sitta där. Inte min bror heller. För det känns som om jag inte räknas in. Är jag inte värd det? Jo, klart jag är värt det. Men de skulle inte dyka upp ändå. För det är så de är. Om ungefär 1 månad så börjar rättegången mot min bror. Här har ni min vardagsmat. Rättegång hit, rättegång dit. Knark hit, knark dit. ”Amen Lotta, jag försöker förklara för dig, men du är för liten för att förstå….”   Jag förstår glasklart hur fucked up vår familj är. Det finns folk som har det hundra gånger värre, men detta är min verklighet.

Ni kväver mig.  Jag klarar inte av att höra på all skit som kommer ur er. Om hur dåligt allt är. Hur misslyckade vi är. ”Det kommer bli bättre snart.” Bullshit. Har hört det i flera år. Det blir inte bättre, bara sämre.  Ibland händer det att jag och min bror får skjuts av pappa samtidigt. Då säger vi inte ens Hej. Varför vet jag inte.

Du sa till mig att jag borde förbereda mig för att bror kommer gå i graven snart.
Det sa du när jag var 15 år. Utanför skolan 08:10 på morgon.
Jag var ett barn, jag är ett barn. Låt mig vara barn.

I all dimma så oroar jag mig ständigt över  morgondagen.
Kommer du finnas kvar imorgon?
Du har ju sagt att du vill dö till mig flera gånger.
Stanna för min skull.