Ta ingen skit som Grynet säger.

Jag känner mig ny. Den gamla negativa personen jag en gång var är som bortblåst. Nu får vi inte glömma osäker och inåtvänd. Jag har hittat ro bland all skit i livet.  Accepterat läget och gör nu det bästa utav det hela.  Detta är mitt liv, och jag styr ur jag tar mig genom det hela.

Jag är absolut inte samma person som jag var för 6 månader sedan. Något har vänt. Vet inte om det beror på nya vänner eller att jag själv växt så otroligt mycket. Tror det är lite av varje. Att säga ifrån var jag förut livrädd för, det fick jag absolut inte göra. För då skulle folk tycka illa om mig.  För det är hemskt att säga ifrån för då är man en så kallad outsider. Många beskriver sig gärna som frispråkiga, men det vet vi ju alla att det är ren bullshit. Du vill vara frispråkig, du är frispråkig  på internet. Face to face action är ju nästan ovanligt nu för tiden. Jag beundrar folk som kan stå för vad de tror på och säga precis vad de tycker och tänker, in real life som vi ungdomar säger. Men att vara frispråkig har ju egentligen ingenting med mina säga-nej-problem.

Argumentera. Det tyckte jag heller inte om förut. Folk bara körde över mig. Men here I am, nu jävlar. Ta ingen skit som Grynet säger. Jag fick helt enkelt inte tycka som jag ville. Det var att hålla med personen som försökte få fram någon poäng som jag egentligen aldrig såg.

Jag har kommit ur mitt skal. Det där jävla skalet som kostat en ett par år dränkta i glass, choklad, tårar & skolk.

Mina vänner är underbara.
Det finns dock personer som ska ha en extra stor kram. Ni vet vilka ni är.

xoxo

Hur många chanser förtjänar en person?

Ja, hur många chanser förtjänar en person efter att ha såret en gång på och på gång? Det är väl upp till personerna det berör? Eller är det bara så att andra måste lägga näsan i blöt så fort de kan? Jag förstår inte. En nära vän till mig har haft en alkoholist som pojkvän i flera år, han har försökte att bli nykter och han var nykter ett bra tag. Sen förföll förhållandet och han fick ett återfall. Det är en lång kamp till att bli nykter efter att ha varit alkoholist, för det är en sjukdom. Det är svårt för båda parterna. Det har nu gått några månader och de funderar på att ge allt en andra, tredje, fjärde, jag har inte direkt hållt räkningen till hur många chanser de har gett det.

Men då lägger folk näsan i blöt och verkligen försöker hjärntvätta personen till att inte försöka en gång till. Och om de ska försöka så måste han vara nykter i xx antal månader SJÄLV. Han har själv sagt till min vän att han vill klara av detta tillsammans med henne ännu en gång, för han vill skärpa sig. Men för andra verkar det helt omöjligt. Hotar med att inte få se sitt barnbarn och beter sig så barnsligt. Det är inte våran buisness, sluta lägga er i. Fick just ett samtal om vad jag tyckte, varför jag tycker som jag gör osv. Jag har varit mitt i denna smet länge nu, jag har sett det goda och det onda i det hela. Jag säger att det är värt att ge personer en extra chans. Ordspråket en andra chans men inte en trejde fungerar inte i verkligheten. Beroende på situation och människa delas chanserna ut.

Bara för att man är alkoholist så betyder det inte att man är en sämre människa än någon annan heller.

Men ni vegetarianer äter väl kyckling?

Nej, jag är inte vegetarian. Igår var det friluftsdag och Linn som är vegetarian pratade om att det inte brukar finnas någon vegetarisk mat på friluftsdagarna för mattanterna inte tänker på det. Skämtade lite och sa  ‘Och då fick du sitta och äta brö’ va? ‘. Det var just det hon fick under många friluftsdagar. Men vad fan, vi går på gymnasiet, tänkte jag. Måste ju finnas vegetariskt mat, men det fanns det inte. Det serverades kycklingssallad. Och bröd. Så Linn fick sitta än en gång och äta bröd efter en hård friluftsdag.

Är detta rätt? Ska vegetarianer inte få någon mat bara för att en människa eller två inte kan tänka längre än kött, fisk och fågel? Riktigt dåligt enligt mig.

26

Tittade just ut genom fönstret, Mamma är på väg upp. Men hon stannade upp för att prata med vaktmästaren, mästaren i att vara seg. Det har gått ungefär ett år sedan jag flyttade hit ovanför IP, jag kallar det IP men det riktiga namnet är Norrportena Arena, tillbaka till saken. När vi flyttade hit, fanns det ingen dörr till min dörr. Jag var helt exposed.  I  8 månader.

‘Det finns ingen dörr till ditt rum, snickare kommer förbi senare för att mäta dörröppningen.’

Tror ni det kom någon snickare? Ja, det gjorde det faktiskt. Men någon dörr såg jag inte till ändå. Förrän 1-2 månader sedan, för då får vi reda på att dörren till mitt rum har under dessa 8 månader som jag varit dörrlös stått i källaren, den har stått i källaren. Skämtar du med mig? I KÄLLAREN?!?! Kan ni ens ana hur arg jag var när jag fick veta det? Det fanns ju ingen dörr, hallå. Eller orkade du inte ens kolla?
Do your fucking job.

Hela taket är förresten vattenskadat och det rinner in i lägenheten via en skrubb. Bara så ni vet.

Det är måndag och himmelen spyr på mig

Idag har jag haft två lektioner, två intressanta och lärorika lektioner. Väldigt lärorika. Om ni inte läsa detta med ironi så lämna min blogg, NU!

Det här är inget vanligt måndagshat utan det är verkligen en ointressant dag fylld med helt kassa lektioner. Dagen börjar 08:30 med Arbetsmiljö och säkerhet. Nu kanske ni tänker, ”Amen, gud! Det låter ju intressant.” Nej. Nej!!!! Arbetsmiljö och säkerhet är en kurs som är inne på sina sista dagar. Kursen är utdaterad. Gammal. Vi leker inte längre runt med farliga kemikalier på Medieprogrammet. Vi vet att vi ska sitta rak i ryggen. Vi vet.

09:50 börjar Naturkunskap A, själv har jag alltid älskat Naturkunskap eller NO som vi sa på grundskolans tid. Idag fick vi kolla på rödlöksceller. Kursen sjönk i mina ögon, detta gjorde jag i årskurs 6. Jag kanske är en av få som faktiskt kommer ihåg detta, vilket gör att jag blir irriterad.  Jag vill lära mig något nytt, något spännande om naturen. Jorden. Livet!

Och så mitt under våran spännande laboration så börjar det spöregna utanför. Lugna puckar, tänker jag. Hinner ju avta tills jag slutat. Fast nä. Regn och rusk. Jag kom hem iklädd ett par genomblöta skor och i min hand bar jag på mitt nu alldeles trasiga paraply. Som såklart gick sönder mitt i ett övergångsställe. Måste sett roligt ut för någon, det bjuder jag på.
Fan, vad jag hatar Sundsvall, tänkte jag när jag satt foten innanför dörren. Men är det verkligen stadens fel? Det vet jag inte, men någons fel är det i alla fall. Vädret är någons fel.

Small things makes a person happy

/…..

Där stod vi igen, vid världens ände.
Hav, det finns bara hav runt om oss.
Solens strålar reflekterades lätt mot vattenytan, ett skimmer uppstod.
Våra kinder lätt smekta av värmen som solen sänkte till jorden.
Men vänta lite nu… Vilket vi?
Vilket jävla vi?

Solen gick i moln och det blev nattsvart.
Som om man tryckt på strömbrytaren.

Jag slog ner handen på väckarklockan som tjöt.
Det var morgon, igen.
Ögonlocken hänger tungt, som om någon hängt fast vikter i mina ögonfransar.
Kroppen känns orörlig, men jag går automatiskt upp ur sängen ändå.
Det har ju blivit så nu, jag går på automatik.

I spegeln ser jag samma gråa spegelbild.
Att min aura är grå är ingen nyhet, all min energi försvann den dagen.
Jag är en gråzon för sig.

Jag drar på mig mina svarta kläder och till sist min svarta skinnjacka.
Så färgglatt.

Ifrån balkongen blickar jag ut över stenstaden, staden utan hjärta och själ.
Den är ju gjord av sten.
Jag ser folk på gatan som går till jobbet som om ingenting hade hänt, inte ett skit.
Känslokalla svin!

Men skulle jag egentligen bry mig om dem om de var i min situation?
Nej, ärligt talat inte.
Vi är nog alla känslokalla svin, när det inte gäller oss själva eller någon i vår närhet.
Jag orkar inte, jag stänger av mina tankar.

På väggarna hänger det foton från när vi var små.
Då livet var en dans på rosor, rosor utan taggar.
Två blonda snorungar som ställde till med hys och vi skulle alltid bråka om vem som skulle sitta längst fram i bilen.
Jag vann inte, du lät mig vinna, det vet jag.
För om du ville vinna så skulle du kommit först till bildörren.

Livet hann ikapp oss dock.
Jag är 16 år och fyller snart 17 år.
Du blev 24 år, men aldrig 25 år.

Livet stannade den dagen, dagen då du försvann.
Han överdoserade och dog.

Bilen är utanför, jag ska nu begrava min bror.