Blodsband och tomma hälsningar

Något jag aldrig riktigt förstått är hur folk kan stå så nära sin Pappa eller Bror. Vad konstigt, tänker jag. Kollar på Idol, någons föräldrar sitter i publiken och hejar på. Pappan kommer i bild. Jaha, det var väl trevligt. Min egna Pappa skulle inte sitta där. Inte min bror heller. För det känns som om jag inte räknas in. Är jag inte värd det? Jo, klart jag är värt det. Men de skulle inte dyka upp ändå. För det är så de är. Om ungefär 1 månad så börjar rättegången mot min bror. Här har ni min vardagsmat. Rättegång hit, rättegång dit. Knark hit, knark dit. ”Amen Lotta, jag försöker förklara för dig, men du är för liten för att förstå….”   Jag förstår glasklart hur fucked up vår familj är. Det finns folk som har det hundra gånger värre, men detta är min verklighet.

Ni kväver mig.  Jag klarar inte av att höra på all skit som kommer ur er. Om hur dåligt allt är. Hur misslyckade vi är. ”Det kommer bli bättre snart.” Bullshit. Har hört det i flera år. Det blir inte bättre, bara sämre.  Ibland händer det att jag och min bror får skjuts av pappa samtidigt. Då säger vi inte ens Hej. Varför vet jag inte.

Du sa till mig att jag borde förbereda mig för att bror kommer gå i graven snart.
Det sa du när jag var 15 år. Utanför skolan 08:10 på morgon.
Jag var ett barn, jag är ett barn. Låt mig vara barn.

I all dimma så oroar jag mig ständigt över  morgondagen.
Kommer du finnas kvar imorgon?
Du har ju sagt att du vill dö till mig flera gånger.
Stanna för min skull.

Plastpåsekåta svenskar

För några dagar sedan var jag på stan och handlade lite krimskrams. En sån där hipp ear cuff som är ungefär 1 cm stor och ett nagellack från Depend. Småsaker. När jag stod i kassan på Glitter och såg hur hon tog en plastpåse till något så litet. Men jag sa inte, ‘Nej, jag vill inte ha en påse.’ Varför tog jag påse för? Jag hade min enorma axelväska med mig men jag skulle ändå dra på min jädrans ear cuff in plastpåse. Historien upprepar sig på Lindex när jag köper mitt mycket välbehövda nagellack. Måste man egentligen säga nej till en plastpåse? Är man en god människa då? Borde det inte vara så att små saker inte borde få ett eget litet bo i en plastpåse för en timme eller två.

Jag tror det hela grundar sig i att när man har en plastpåse i handen så sänder det ett budskap. ‘Hej, titta på mig!!! Jag har just handlat, jag har pengar. Nananananana’. Man vill visa upp sig och sina plastpåsar. Sina välbehövda inköp. För en ear cuff och ett nagellack kan jag inte överleva utan.

Men så idag, när jag köpte ännu en jädrans ear cuff så fick jag ingen påse. Jag fick ingen påse. Jag vill ha min jädrans påse, hallå. Ur&Penn gav mig ingen påse. Fick en liten brevliknande papperspåse. Pytteliten. Ingen plastpåse. I mitt huvud just den sekunden rusade det flera tankar,

‘Är detta en bra affär för att de snålar på plastpåsar?’ ‘Hade de slut på plastpåsarna eller?’ ‘Miljövänligt och bra.’

Ett av alla i- och ulandsproblem.

Egen preset till Lightroom

Idag gjorde jag min alldeles egna preset i Lightroom. Mest för att jag gjorde samma redigera på ett flertal bilder, så då tänkte jag:
– What the hell? Om andra kan så  kan jag!

Preseten är i lite vintage, rosa och fin.

Exempel med preseten:

Ladda ner. 

Svartvitt

IMG_5456, a photo by lottasvenssons on Flickr.

En helt underbar bild på min kära Mamma!