Blodsband och tomma hälsningar

Något jag aldrig riktigt förstått är hur folk kan stå så nära sin Pappa eller Bror. Vad konstigt, tänker jag. Kollar på Idol, någons föräldrar sitter i publiken och hejar på. Pappan kommer i bild. Jaha, det var väl trevligt. Min egna Pappa skulle inte sitta där. Inte min bror heller. För det känns som om jag inte räknas in. Är jag inte värd det? Jo, klart jag är värt det. Men de skulle inte dyka upp ändå. För det är så de är. Om ungefär 1 månad så börjar rättegången mot min bror. Här har ni min vardagsmat. Rättegång hit, rättegång dit. Knark hit, knark dit. ”Amen Lotta, jag försöker förklara för dig, men du är för liten för att förstå….”   Jag förstår glasklart hur fucked up vår familj är. Det finns folk som har det hundra gånger värre, men detta är min verklighet.

Ni kväver mig.  Jag klarar inte av att höra på all skit som kommer ur er. Om hur dåligt allt är. Hur misslyckade vi är. ”Det kommer bli bättre snart.” Bullshit. Har hört det i flera år. Det blir inte bättre, bara sämre.  Ibland händer det att jag och min bror får skjuts av pappa samtidigt. Då säger vi inte ens Hej. Varför vet jag inte.

Du sa till mig att jag borde förbereda mig för att bror kommer gå i graven snart.
Det sa du när jag var 15 år. Utanför skolan 08:10 på morgon.
Jag var ett barn, jag är ett barn. Låt mig vara barn.

I all dimma så oroar jag mig ständigt över  morgondagen.
Kommer du finnas kvar imorgon?
Du har ju sagt att du vill dö till mig flera gånger.
Stanna för min skull.